Omkring två tredjedelar av de som medicinerar mot epilepsi blir anfallsfria. I den resterande tredjedelen ses tydlig minskning av frekvensen och svårighetsgraden av anfallen, men det finns en grupp där man inte kommer till rätta med anfallssituationen, där läkemedelsbehandling är otillräckligt. Man har då under lång tid prövat antiepileptika med olika verkningssätt utan tillfredsställande resultat, ofta också med betydande biverkningar. Denna grupp med sk terapiresistent epilepsi kan då utredas för epilepsikirurgi där man identifierar, kartlägger, det område i hjärnan som genererar, orsakar, anfallen. Riskerna och effekterna av ingreppet med kirurgisk behandling bör alltid övervägas av och tillsammans med behandlande läkare. Det finns flera olika typer av kirurgiska ingrepp och målsättningen är att uppnå anfallsfrihet och god livskvalitet.
Vilken sorts ingrepp beror bl a på anfallstyp och var i hjärnan anfallen börjar. Epilepsikirurgi kan innebära att man tar bort den del där anfallen har sin startpunkt. Omkring 9 av 10 personer som genomgår denna typ av operation har temporallobsepilepsi. Många blir anfallsfria och de som fortfarande har anfall upplever att de får färre antal anfall än före ingreppet.
I Sverige opereras i genomsnitt 50 personer varje år, men behovet är avsevärt större. Långt ifrån alla kan komma i åtanke för epilepsikirurgi, men långt fler bör utredas än vad som är fallet idag. Det finns några faktorer som behöver övervägas innan ställning tas för utredning för epilepsikirurgi.
Man måste ha prövat flera antiepileptika med skilda verkningsmekanismer utan att ha uppnått anfallsfrihet eller tillräcklig lindring. Dessutom behöver man ha en epilepsityp som medger att man opererar bort vävnad utan att det medför skada eller andra konsekvenser. Vidare behöver behandlande läkare uppfatta att en väsentlig förbättring av livskvaliteten är möjlig att uppnå genom epilepsikirurgi.
Man måste ha prövat flera antiepileptika med skilda verkningsmekanismer utan att ha uppnått anfallsfrihet eller tillräcklig lindring. Dessutom behöver man ha en epilepsityp som medger att man opererar bort vävnad utan att det medför skada eller andra konsekvenser. Vidare behöver behandlande läkare uppfatta att en väsentlig förbättring av livskvaliteten är möjlig att uppnå genom epilepsikirurgi.
Före
Det är många undersökningar som ska företas innan man bestämmer sig för att göra en epilepsioperation. En rad tester av olika slag görs.
Multiple subpial transaction-MST
I fall där man inte kan ta bort anfallsframkallande vävnad kan vissa ytliga nervbanor i hjärnbarken skäras av för att separera dem från den skadade vävnaden, men samtidigt bevara nödvändiga förbindelser på djupet. Detta har visat sig kunna förhindra att anfallen sprider sig till andra delar av hjärnan. Omkring 7 av 10 uppfattar att de får förbättrad anfallskontroll. Mellan 7 och 10 personer blir anfallsfria efter upprepade ingrepp av det här slaget.
Kallosotomi
Vid en annan operationsteknik delar man förbindelsen mellan de två hjärnhalvorna. Detta används vanligen hos barn som har svåra anfall som sprider sig från den ena hjärnhalvan till den andra. Mellan 6-8 av 10 som genomgått denna operation får färre anfall än innan.
Hemisfärektomi
Ett omfattande kirurgiskt ingrepp är att ta bort ena hjärnhalvan. Denna metod används hos barn som har anfall p g a hjärnskada. Barn som behöver detta ingrepp har ofta en sällsynt symtombild från födseln eller som uppträder de första veckorna. Efter en sådan behandling blir 6-8 av 10 anfallsfria. Det bästa resultatet ses hos små barn.
EEG
Elektroencefalografi (EEG) är en metod för att registrera hjärnbarkens elektriska aktivitet med hjälp av elektroder som klistras fast på skalpen. Elektroderna klistras i ett rutmönster som täcker skalpen enligt ett internationellt system. De är förankrade till en EEG-maskin som registrerar de elektriska signalerna från hjärnan till en dator som visar ett grafiskt undersökningsresultat. EEG kan också vara kopplat till en video som gör att läkaren kan se hur EEG ser ut om anfall uppträder.
Datortomografi
Det är en typ av röntgen som visar den fysiska strukturen av hjärnan och kallas också skiktröntgen. Den visar inte att man har epilepsi, men den kan visa om det finns en avvikelse som kan orsaka epilepsi.
MR-kamera
Magnetic Resonance Imaging (MRI) använder radiovågor och ett magnetfält i stället för röntgenstrålar med en tomografisk teknik och benämns då MRT I likhet med datortomografi (DT) kan MRT visa om det finns en strukturell orsak till epilepsi. MRT är mycket kraftfullare och registrerar även mindre men betydelsefulla avvikelser som inte kan uppfattas vid DT-undersökning.
Functional MRI-scan
Det är samma som magnetröntgen men under registreringen ombeds personen att utföra en uppgift. Det kan t ex vara att titta på en bild, svara på några frågor, knäppa med fingrarna eller annan aktivitet som gör att flödet av syrerikt blod ökar i särskilda delar av hjärnan. Den här typen av undersökning kan hjälpa till att visa exakt vilken del av hjärnan som hanterar viktiga funktioner som tänkande, tal, rörelser och känslor. Den här informationen är viktig när man överväger epilepsikirurgi.